Åsa

21 september 2007 17:56

Tråkigt att din migrän verkar komma ganska ofta.
Är ofta så att det kan bli värre/ komma av att man är stressad och när man slappnar av lite , tex blir ledig så knackar den på dörren och slår till.

Vet en distriktssköterska som nästan alltid fick migrän på helgen( jobbade mån-fredag) men klarade sig i veckorna. Värdelöst tråkigt!!

Jag blev sjukskriven pga stress där min huvudvärk kom allt oftare och även migrän anfallen. Nu när jag varit hemma och fått avslappnings övningar via sjukgymnasten mm så är det en oerhörd skillnad.

Migrän kan ju också lösas ut av tex alkohol osv men i mitt fall är det nog ofta stress relaterat.

Men visst är det väldigt tråkigt och handikappande med migrän. Jag är som du under anfallen.Klarar inte av att vistas bland folk, alla intryck gör mig tokig. Vill ha mörkt och tyst och kan knappt röra på huvudet.

Hoppas du får hjälpa av din doktor men fundera också på vad grund orsaken kan vara, om du har det mer stressigt och det kan bero på det.I såfall kanske du kan vara hjälpt också av tex en sjukgymnast och tips på bra avslappnings övningar.Så inte anfallen kommer så ofta.

Sophie

21 september 2007 18:01

Tack för tipsen Åsa! Har funderat och funderat och försökt hitta ett mönster kring när anfallen slår till men har inte hittat något särskilt. Vi får väl se vad läkaren har att säga. Hoppas bara att han tar det på allvar och verkligen förstår att det är migrän, så jag inte blri hemskickad igen utan någon medicin.

Johanna

21 september 2007 21:23

Varför lät du inte naturen ha sin gång när Undine var sjuk i somras? Hon handmatade du och gav antibiotika. Jag tycker det är lika självklart att hjälpa en unge, som att hjälpa en av sina vuxna marsvin. Skulle vara intressant att veta vad du tycker är skildnaden? Jag hade absolut stödmatat ungen om det var min, eller avlivat den så den slipper svälta ihjäl!

Sophie

21 september 2007 22:44

Johanna: Du kan vara helt lugn. Självklart tar jag bort ungen om jag märker att det är helt kört. Men än så länge hänger han faktiskt med, han har pigga och klara ögon och går efter sina syskon och mamma när de flyttar på sig. Än finns det faktiskt en chans att han klarar sig och jag vill inte ta bort en unge innan jag är helt säker på att det inte finns något hopp. Och de tecknen är tydliga när de väl dyker upp så jag vet vad jag talar om. Anledningen till att jag inte handmatar är att jag inte vill föra svaga gener vidare. Då är det bättre att låta naturen få ha sin gång så att de svaga ungarna sållas bort på en gång. I början av min "uppfödarkarriär" handmatade jag t.o.m ungar som diade, men på senare år har jag gjort detta ställningstagande just pga att jag har insett att man bara gör sin avel en otjänst om man försöker rädda alla svaga ungar till varje pris. Sen får du tycka som du vill om det. Jag vet iaf att de flesta uppfödare har samma åsikt som jag.

Johanna

22 september 2007 18:49

Åh din krake... hoppas du får ordning på migränen. Min mammas man har ju varit väldigt drabbad och han blev alltid dålig när han var ledig, helg, semester osv. Har också en jobbarkompis som haft svåra migränanfall, det enda som hjälpte för henne var akupunktur och avslappningsövningar. Jag har bara haft migrän eller migränaktiga anfall några ggr i mitt liv och det är ju verkligen inte roligt, ett mörkt ljudisolerat rum är vad man vill ha då (och en självgående tyst damsugare ;)).

Hejja ungarna! Tänkte på kommentaren om stödmatning av ungar; risken för att misslyckas kan ju vara rätt stor, att ungarna får ner mat i lungorna och får lunginflamation t ex. Då kan det ju faktiskt bli så att man tar livet av en unge som faktiskt skulle ha kunnat klara sig. Och om man ska mata upp en unge som inte diar så måste man ju vara ledig och kunna ge den mat varannan timme - det fungerar ju oftast inte med det liv man lever i övrigt.