Nu har Krokas och Madeira fått somna in. Det gick väldigt lugnt och stilla till, ingen av dem sa ett pip när de fick sprutan men däremot försökte de båda två klättra upp på mig innan sprutan var tömd.

Innan de hade somnat in kändes det fruktansvärt jobbigt att sitta där med, inte bara en älskad gris, utan två... När de väl hade somnat in kände jag ändå en sorts frid över att de båda två slapp lida mer. Krokas slapp sin smärta och Madeira fick bli ung och frisk igen. Nu springer de på evigt gröna ängar på andra sidan regnbågsbron.

Vi ses igen sötnosar!

Shobrooke Madeira 050122-100209

Krokas 090524-100209

Det gick inte. Nu har Elodie vandrat vidare till gröna ängar på andra sidan regnbågsbron.

Kan inte förstå att det gick så otroligt fort... Igår kväll åt hon både paprika och selleri utan problem. Imorse var hon dålig och ville inte äta själv men jag matade på med critical care och fortimel, på eftermiddagen var det nästan omöjligt att få i henne något. Hon vägrade svälja. Och nu när vi kom hem från stand up showen som vi varit på (känns ju jättehemskt att jag har suttit och roat mig och skrattat medan Elodie legat och dött hemma... :-( ) så låg hon död i buren med bebisarna fortfarande i magen och Musse bredvid sig.

Vila i frid nu stumpan!

Nu har Åssian fått somna in hos veterinären. Han blev inte bättre och läget var förstås ohållbart. Någonting var uppenbarligen väldigt fel med tanke på den återkommande bölden och så blodet i urinen och smärtan när han skulle kissa. Nu slipper han allt det och får ha det bra på evigt gröna ängar på andra sidan regnbågsbron istället.

Sov sött gubben!

Nu är vi utflyttade och utstädade ur gamla lägenheten samt inflyttade i nya. Skönt att ha den biten avklarad även om det fortfarande råder ett stoooort kaos i nya lägenheten. Det blir ju bra så småningom iaf. Vi har ingen tillgång till internet i nya lägenheten än så länge så nu kollar jag mail och surfar i skolan.

Bedelia och hennes ungar finns tyvärr inte mer. :-( Hon blev jättedålig och jag tog beslutet att låta henne få somna in. Under sista dygnet dregglade hon något kopiöst och jag fick sära henne från ungarna eftersom de blev alldeles genomblöta när de satt under hennes haka. Det gick heller inte att mata henne när hon dregglade så. Ungarna levde ett dygn längre än Bedelia men de började aldrig dia och Pannacotta slutade bry sig om dem, förmodligen för att hon kände att det var lönlöst. :-/ Pannacotta betedde sig lite konstigt under ungarnas sista dygn, hon drog sig undan och hoppade helst upp på hustaket istället för att ta hand om Bedelias och sina egna ungar. När Bedelias ungar sedan gick bort så verkade Pannacotta bli mer bekväm och började ta hand om sina egna ungar igen. Nu sitter hon med dem vid tuttarna hela tiden. Konstigt hur marsvin fungerar...

Bedelia är iaf väldigt saknad och det är såna här gånger som man funderar över om det verkligen är värt att riskera honornas liv på det här sättet varje gång man låter dem gå med hane...

Har funderat lite på det här med att behöva ta bort älskade husdjur. Det har ju blivit en hel del sånt för min del på sistone. :-(

Jag fungerar som så att jag behöver förbereda mig mentalt på själva avlivningen. Om jag vet om att det kommer att ske eller förmodligen kommer att ske så kan jag förlika mig med det och jag blir inte lika ledsen väl hos veterinären. Visst fäller jag en hel del tårar ändå men det blir på ett sätt inte lika känslosamt om jag har förberett mig mentalt innan. Så var det med både Undine och Lucky, men inte med Blazé...

Undines avlivning var ju bokad ett par dagar i förväg och i ärlighetens namn hade jag ställt in mig för längesen på att jag skulle behöva ta bort henne i förtid. Hon var ju satin... Visst, det kanske är hemskt att tänka så men för mig har det varit ett sätt att orka. Ända sedan jag beslutade mig för att sluta med satinavel pga all OD som mina satiner har drabbats av så har jag verkligen försökt att inte skapa ett alltför starkt band med de satiner jag har haft kvar. För det blir så väldigt mycket jobbigare då. Jag minns t.ex när jag fick ta bort underbara Karizma, även fast hon inte blev så gammal så var hon en helt underbar hona (dotter till Blazé och med samma underbara temperament) - supertam, pussig och väldigt "mattig". Att behöva ta bort henne vid så ung ålder pga OD var verkligen hemskt! Och sedan dess har jag hela tiden haft OD i bakhuvudet och inte vågat knyta an till satiner. Därför känns det jätteskönt nu när jag inte har några kvar längre. Den oron är borta nu.

Med Lucky kom det lite mer plötsligt men hon hade ju varit rejält dålig en kort tid innan och redan då tror jag att min mentala förberedelse började. När jag sen åkte iväg till veterinären så kände jag på mig att det inte skulle gå att rädda henne.

Med Blazé däremot var jag inte alls inställd på att behöva låta honom somna in. Jag trodde verkligen att det skulle gå att lösa och att det inte var så pass allavrligt att veterinären skulle rekommendera avlivning. Så där kom det som en chock och var jättejobbigt! Tårarna forsade och jag var jätteledsen inne hos veterinären och en lång stund efteråt också. Körde hem därifrån alldeles rödgråten och med en dimma framför ögonen pga alla tårar. :-( Pratade med mamma en timme senare och då brast det igen. Nu har jag förstås smält det men inser alltså att det blir så mycket jobbigare om jag inte har fått tid att förbereda mig på att det kan bli tal om avlivning.

Nu hoppas jag verkligen att det dröjer innan nästa veterinärbesök!

Nej... Det gick inte bra med Blazé. Det fanns inget att göra för honom mer än att isf operera bort hela ögat men det var helt uteslutet för min del så älskade gammelfarbror Blazé fick somna in. Veterinären trodde att äggskalsögat som han hade sedan tidigare hade blivit mycket värre och att ett blodkärl i ögat hade spruckit pga det så att det nu var en blodansamling och inflammation i ögat. Det var förmodligen också nedsatt flöde i ögat vilket ökade på trycket och gjorde honom så glosögd på det ögat. Jag hade verkligen trott och hoppats på att det skulle gå att fixa med någon sorts ögondroppar eller så men det fanns inget att göra. Usch vad det kommer att bli tomt i marsvinsrummet utan favoriten Blazé. Ingen gul nos som sticker upp över kanten och nosar efter mat och ingen gammelfarbror som spatserar runt i köket helt obekymrat. Visst är alla marsvin speciella på sitt sätt men Blazé var en stor favorit, helt orädd och väldigt tam charmade han de flesta. Blazé blev 4 år och 10 månader gammal.

Lilla skrutten - sov sött! Vi ses igen en dag! 

Det gick inte att rädda Lucky. När vi kom fram till veterinären var hon i princip medvetslös och det fanns inget att göra. Hon fick en spruta och somnade in lugnt och stilla i min famn. Inte ett enda knyst eller pip gav hon ifrån sig. Veterinären kunde inte säga vad vätskan i buken berodde på, det fanns flera tänkbara orsaker. Nu slipper iaf Lucky lida mer och hon har fått återförenas med sin trogna gamla polare Amabelle.

Sov sött Lucky, min älskade hittegris!

Sov sött Undine! Vi ses igen en dag!