Nu har Nalle Puh vandrat över regnbågsbron och slipper ha ont mer. Han fick spendera sina sista dagar tillsammans med två honor (Leonora och Undine som redan är dräktiga med annan hane) så jag tror att han fick ett lyckligt slut på livet.

Det här känns verkligen otroligt tråkigt, jobbigt, ledsamt och för jävligt men vad ska man göra..? Det värsta är nästan att jag tänker på alla stackars satiner runtom i landet som kanske lider i det tysta utan att deras ägare ser de tidiga symptomen på deras sjukdom. Visst, förhoppningsvis finns det friska satiner också men de är nog väldigt ovanliga.

Nu har jag varit med om det här så pass många gånger att jag direkt ser de allra första små symptomen på OD och i framtiden kommer jag att ta bort dessa marsvin direkt, även fast de kanske kan leva i månader till innan det blir riktigt akut. Men vad är meningen med att dra ut på lidandet? Hur ska man avgöra när djuret lider så mycket att det är dags att avsluta dess liv? Jag har ändrat min uppfattning i den här frågan ska jag erkänna. Nu skulle jag aldrig vänta med avlivning om jag så såg det allra minsta symptomet på OD men för några år sedan tänkte jag inte så. Min älskade pethona Stjärnstoff levde tills hon var nästan 4 år och då hade hon haft OD sedan strax före 2 års ålder. I Stjärnstoffs fall gick förloppet iofs långsamt och hon blev mycket sakta sämre, men ändå - hon blev s ä m r e. Idag hade jag låtit henne få somna in på en gång för även om jag är jätteglad för de extra åren vi fick tillsammans så kan jag inte garantera att hon inte led något under sina sista två år.

Egentligen skulle jag vilja blunda för de här symptomen (som andra gör!?) och låtsas som ingenting så att jag fick ha kvar mina älskade grisar mycket längre, men hur ska jag kunna göra det när jag ser deras lidande och vet vad som händer i deras kroppar? Skelett som vittrar sönder och smärta för varje steg de tar. Nej, det är mitt ansvar som djurägare att se till att de slipper det, att de istället får avsluta sina dagar som pigga, friska grisar utan smärta.

Sov gott Nalle Puh! Jag hoppas att du får springa på evigt gröna ängar nu tillsammans med alla andra älskade och saknade grisar. Vi ses igen en dag.

 

Denise

11 september 2007 18:25

Åh, det är så sorgligt! :(

*tröstkramar*

 

Åsa

11 september 2007 18:29

Så tråkigt med denna satin sjuka.
Har ju aldrig sett någon med OD men läst om symtom så jag har lite extra kolla på våra två satiner, Opuz o Fenja.
Har dock inte sett tecken ännu.
Har tänkt att om jag börjar misstänka att de har de kan man ju be dig eller Ulle kika på dem vid något utställning tillfälle eller så.
Så man kan få lite hjäp med att ställa diagnos från er som har erfarenhet.
Dock hoppas jag få ha kvar våra dem länge till förstås.

http://klackebo.bloggagratis.se

 

Ida

11 september 2007 18:38

Det är verkligen hemskt sorgligt och jag hoppas, hoppas att det blir någon klarhet i detta med OD. Det är ju inte hållbart som det är nu att de flesta seriösa uppfödare slutar och att satiner mer eller mindre bara finns kvar hos de som inte har tillräcklig kunskap om sjukdomen.

http://Idefix.bloggagratis.se

 

Sara

13 september 2007 19:53

Håller tummarna för att mina 2 satin hanar inte får OD. Hittils har jag inte sett något. Men de är bara 8 månader iofs.... det brukar ju vissa sig vid 1år...

Tröst kram till dig!:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ikväll hittade jag Crepes död i buren. Hon låg under huset och jag trodde först att hon sov men sen såg jag. :-( Imorse var hon som vanligt så jag vet inte vad som hände. Antagligen var det bara ålderdomen som slog till, hon var ju ändå 4 år. Vid sån...