Har funderat lite på det här med att behöva ta bort älskade husdjur. Det har ju blivit en hel del sånt för min del på sistone. :-(

Jag fungerar som så att jag behöver förbereda mig mentalt på själva avlivningen. Om jag vet om att det kommer att ske eller förmodligen kommer att ske så kan jag förlika mig med det och jag blir inte lika ledsen väl hos veterinären. Visst fäller jag en hel del tårar ändå men det blir på ett sätt inte lika känslosamt om jag har förberett mig mentalt innan. Så var det med både Undine och Lucky, men inte med Blazé...

Undines avlivning var ju bokad ett par dagar i förväg och i ärlighetens namn hade jag ställt in mig för längesen på att jag skulle behöva ta bort henne i förtid. Hon var ju satin... Visst, det kanske är hemskt att tänka så men för mig har det varit ett sätt att orka. Ända sedan jag beslutade mig för att sluta med satinavel pga all OD som mina satiner har drabbats av så har jag verkligen försökt att inte skapa ett alltför starkt band med de satiner jag har haft kvar. För det blir så väldigt mycket jobbigare då. Jag minns t.ex när jag fick ta bort underbara Karizma, även fast hon inte blev så gammal så var hon en helt underbar hona (dotter till Blazé och med samma underbara temperament) - supertam, pussig och väldigt "mattig". Att behöva ta bort henne vid så ung ålder pga OD var verkligen hemskt! Och sedan dess har jag hela tiden haft OD i bakhuvudet och inte vågat knyta an till satiner. Därför känns det jätteskönt nu när jag inte har några kvar längre. Den oron är borta nu.

Med Lucky kom det lite mer plötsligt men hon hade ju varit rejält dålig en kort tid innan och redan då tror jag att min mentala förberedelse började. När jag sen åkte iväg till veterinären så kände jag på mig att det inte skulle gå att rädda henne.

Med Blazé däremot var jag inte alls inställd på att behöva låta honom somna in. Jag trodde verkligen att det skulle gå att lösa och att det inte var så pass allavrligt att veterinären skulle rekommendera avlivning. Så där kom det som en chock och var jättejobbigt! Tårarna forsade och jag var jätteledsen inne hos veterinären och en lång stund efteråt också. Körde hem därifrån alldeles rödgråten och med en dimma framför ögonen pga alla tårar. :-( Pratade med mamma en timme senare och då brast det igen. Nu har jag förstås smält det men inser alltså att det blir så mycket jobbigare om jag inte har fått tid att förbereda mig på att det kan bli tal om avlivning.

Nu hoppas jag verkligen att det dröjer innan nästa veterinärbesök!