Nu är de små kissekatterna hos tant veterinären för kastrering. Imorse strax före åtta bar det iväg, vi hade inte alls långt med Daisy mjauade mycket missnöjt hela vägen medan Siri var helt tyst. Väl framme försökte Daisy rymma genom att sträcka ut tassarna genom gallerluckan så långt hon förmådde men det gick förstås inte. Vi fick komma in på ett rum och en djursjukvårdare bad oss ta fram katterna för vägning. "Shit" tänkte jag... Har själv praktiserat hos en veterinär och vet hur katter kan bete sig under stress. De annars så gosiga och snälla varelserna förvandlas till monster som klöser, river och gör allt för att rymma! Men nej då, förutom att Daisy drog med sig hela burens inredning när jag lyfte ut henne så gick det bra. De blev vägda (3,4 resp 3,2 kg - stora damerna ju!) och placerade i varsin gallerbur, sen fick de varsin spruta i nacken - helt utan protester! Jag hade förväntat mig det värsta men de skötte sig exemplariskt och veterinären som lyssnade på deras hjärtan tyckte att de var så lugna och fina och inte hade de hög puls heller vilket de brukar få när de är stressade. Så tja, matte oroade sig och trodde det värsta i onödan. :) Vid fyra-tiden ska vi hämta dem och då är de nog inte så sturska längre misstänker jag... Funderar bara på hur sjutton vi ska kunna få dem att låta bli att slicka på såren. Även om de har tratt på sig så kommer de väl åt att slicka på varandra... :/ Men veterinären kanske har några kluriga tips åt oss.

Idag ska jag försöka plugga lite matte och städa två burar. Det ska väl hinnas med tycker jag.